Livet är en schlager

1. Inte äta ris i onödan. I risodlingarna bildas ju en massa metan som är dåligt för miljön och då känns det ju lite onödigt att käka en massa miljöfarligt ris när jag likagärna kan äta pasta som är sisådär 200 000 gånger godare enligt mig. Mums mums mums. Ge mig pasta med ketchup så blir jag glad.

2. Vara snäll. Jag ska bli en god människa! Hur nu det ska gå till.. Och jag menar inte att jag ska leva nåt slags renlevnadsliv eller nåt utan jag ska bara försöka vara snäll och få andra att må bra. Jag ska dessutom vara riktigt snäll mot mig själv och mot lilla söta Amigo. Han är söt han.

3. Inte färga eller tona mitt hår. Jag hatar att få utväxt och jag är lite nyfiken på vad jag har för hårfärg naturligt egentligen så jag ska helt enkelt strunta i att färga. Pappa kommer bli så glad efter att ha tjatat om att jag har en så fin egen hårfärg och då ärjag ju snäll mot honom genom att göra honom glad.. Det här börjar arta sig till något riktigt bra.

4. Må bra. Lättare sagt än gjort, men jag ska försöka göra saker som jag mår bra av och lägga av med saker som jag inte mår bra av. Det här året ska jag må minst lika bra som år 2009 som var ett jätteeeeebra år om man ser på mitt humör. Om jag lyckas med att må bra största delen av året så kommer jag att vara hur nöjd som helst i december. Det är nog det viktigaste löftet av dom alla. Nu ska jag leva och försöka hålla alla fyra löftena.

Hej jag är trött. Hemskt trött egentligen. Men jag är glad. Jag är glad för en massa olika små saker. Hur vissa ser på mig gör mig glad tex. och glass i parken som jag alltid glömmer namnet på (men som ligger vid rektorsvillan) med Sara, Hannes och Ida gör mig också glad. Kramar gör mig varm och rofylld. Eller tja så länge det är kramar som jag vill ha. Jag tycker inte om att kramas med vem som helst heller. Men dom där kramarna som verkligen betyder något, dom är underbara. Jag älskar dom av hela mitt hjärta och lite till. Precis som jag älskar mina närmaste vänner. Hur klarar man sig utan vänner egentligen? Jag skulle inte klara mig om jag inte hade några att luta mig tillbaka emot, några som kan lyssna på mitt svammel och skratta med mig. Utan dom vore jag förlorad.

Jag har insett att ingen läser den här bloggen och hur skulle nån kunna göra det när knappt nån vet att den finns. Haha vad bra det känns på nåt vis. En hemlig blogg.. Kanske inte vad alla bloggare strävar efter, men ändå, låter rätt mysigt. Jag saknar Carro så jag vet inte vad. Hon är så fin och söt och ja jag vet inte vad. Hon är en ängel på jorden liksom. Jag behövde henne idag. Kände mig sådär rädd, ledsen och ensam som man absolut inte vill göra en fin dag som denna. Eller tja när jag var ledsen så hade solen redan försvunnit så det gjorde väl inte så mycket. Men nu mår jag bättre. Jag dansade lite och försökte se sexig ut haha och då blev jag glad eftersom jag såg så komisk ut och extremt osexig dessutom höhö. Men jag saknar fortfarande Carro. Jävla Danmark.. Första gången som jag sagt nåt dåligt om det landet tror jag faktiskt, men det vore bättre om Carro var i Sverige så att vi kunde sova skavfötters i min smala säng och elda upp nötter. Det skulle nog vara nyttigt för lilla mig. Ha en bra kväll om det nu är nån som hittar hit. Mors.

Jag vet inte vad som hänt med mig riktigt. Det är som om jag förändras i ryck. Ena dagen tycker jag att en person är trevlig och nästa dag tycker jag bara att personen är totalt ointressant. Vad är det för sätt egentligen? Det känns så underligt. Visst alla säger att man förändras under gymnasiet, men ska inte det vara en ganska seg och utdragen process som man knappt märker själv? Så är det inte för mig. Allt går i en rasande takt. Jag vet inte riktigt om jag trivs med det alltid, men förhoppningsvis utvecklas jag åt ett bättre håll och inte åt ett sämre. Mitt nyårslöfte är ju trots allt att vara snäll..

Jag hörde en historia en gång som handlade om att människor som har fått livet krossat och sedan har blivit hela igen har det enklare sedan. Att dom enklare kan tackla problem. Jag tror att det är sant. Man blir starkare. Man lär sig läxor. Men om man väl blir riktigt ledsen igen så är man inte speciellt stark. För då kommer all den där gamla skiten tillbaka. Man har den liksom instängd i en bubbla inom sig och bubblan går inte lätt sönder, men om den väl gör det så sipprar det svarta vemodet, sorgen, ilskan, förtvivlan och ensamheten ut i varje liten del av både kropp och själ. Och då är det inte så enkelt att le alltid, men man måste ändå alltid försöka. Inte ge upp. Ät en kiwi så kanske bubblan blir hel igen och du för ett ögonblick kan tro på lögnen om att den aldrig kommer att spricka igen. Att tiden läker alla sår.. Det är ren bullshit.

Hej. Det var ett litet tag sedan och jag har faktiskt försökt att skriva inlägg här, men det har alltid blivit så att jag ångrat mig och raderat alltsammans. För ni förstår jag har svårt att blotta mina innersta tankar för vem som helst och det råkar alltid bli alldeles för personligt när jag börjar skriva. Då är min dagbok min räddning. Jag älskar den. I den kan jag skriva vad som helst om vem som helst. Ingen ska ändå läsa i den förutom jag och Carro taha som alltid kollar i den. Men det gör inget för hon vet ju ändå i princip allt om mig. Jag älskar henne. Det märker nog dom flesta om dom någon gång har hört mig prata om min vackra lillasyster. Jag älskar flera personer. Inte överdrivet många, men alla är väldigt underbara. Jag är så glad över dom. Att dom finns och lyser upp min värld. Vad gjorde jag utan dom? Skulle jag ens finnas utan dom? Jag är glad att jag inte vet det svaret. Jag är glad att dom är en fel av mitt liv.

Jag är helt lycklig. JAG ÄR UPPLIVAD! Haha extremt skön stund hos théföreningen här på Katte för några timmar sen. Jag är fortfarande helt varm i kroppen... Idag ska jag se på UPS i Domkyrkan klockan sju med en viss Anna Helenius. Mycket trevligt ska det bli. Ser fram emot det starkt.

Igår var Carro hos mig och höll mig sällskap. Vi såg på Grease och Hitta Nemo taha. Jag älskar Hitta Nemo! Den enda pixarfilmen som jag verkligen gillar lika mycket som dom vanliga klassikerna. Underbar är den och underbar är Carro som stannade och sov hos mig när jag var smått mörkrädd. Fast hon skrämde mig också den elakingen. Men men underbar är hon i alla fall!